Arbetsmarknads- och kortpolitik

I tisdags skulle jag köpa ett bröd på Systrar & Bröder som har så bra bröd. Men det blev inget bröd för nu gick det inte att handla på kort för så små summor (27 kronor), enligt den senaste i raden av unga tjejer i disken. Med en gnällig F. som hellre hade velat vara kvar på dagis och klättra var det inte läge att varken argumentera eller gå och ta ut pengar. F. blev sur för att han inte fick någon bulle, och jag blev också rätt sur. Inte bara för att att jag inte fick med mig brödet, utan för att jag handlar där minst en gång i veckan och har så gjort de senaste fem åren. Kanske borde jag dricksat mer eller handlat där ännu oftare, men det kändes ändå lite som att jag inte räknades som kund längre, och jag kände mig också bortgjord som man känner sig när man inser att man älskar någon mer än vad den personen älskar en tillbaka.

Jag vet att det kostar pengar för butiken för varje kortköp, och jag vet att det kostar att ha personal. Men jag tycker nog ändå att det kan vara värt att satsa lite både på att ha personal som stannar och på att ta kort, och så få stamkunder att faktiskt känna att kärleken är ömsesidig. Det minsta man kan göra är i alla fall att sätta upp en lapp där det står att de inte tar kort under vilken summa det nu är.