Flickorna Lundgren

Flickorna Lundgren kan vara Sveriges kändaste café och där var vi i midsommarhelgen. Det finns två uppenbara vinklar att välja mellan för att skriva om stället (bortsett från det att det är känt och gammalt). Den ena är att det är dyrt och den andra att det är gott. Jag ryggar inte för att betala för goda bakverk så jag väljer den senare. Vi åt så väldigt goda kakor! Hallontårta, toscakaka med vaniljkrämsfyllning, äppelbulle och en liten småkaka. Läskande jordgubbssaft till (som inte var så där tung som jordgubbssaft gärna blir utan frisk och lätt), te och kaffe på kanna.

Som underhållning för barnen finns det några getter som man (kanske) får mata med gräs och ett par hängbuksvin som inte var lika sociala.

Jag blir riktigt lycklig av att sitta i en vacker trädgård en solig eftermiddag och äta så ljuvliga bakverk, och är det lycka man betalar för så blir det ju inte lika dyrt.

Flickorna Fläderblom

Flickorna Fläderblom är ett mysigt ställe på Köpenhamnsvägen i Malmö - dyrt men gott. Men problem med kortbetalning råkade jag ut för där också (precis som på Systrar och Bröder i veckan). Eftersom maken var sjuk och behövde vila tänkte jag ta F. på en utflykt efter dagis, så vi tog cykeln ner till Erikslust. Det var i vintras när vår cykelsadel var helt ny, och det tog hundra år att knäppa upp bältet och släppa ner F. Men efter en tio minuter var han i alla fall loss och vi gick in till det utlovade fikat. Jag lyckades sätta F. i en barnstol innan han rev stället och beställde flickornas trevliga sconestallrik och skulle betala. Med kort. Det gick inte. För liten summa (fast för scones och te måste jag nog ändå säga att den var rätt rejäl). Och för oerfaren kille bakom disken som inte vågade ta betalt ändå. Så upp med F. ur stolen igen och ut till cykeln. Ni som har erfarenhet av tvååringar vet hur enkelt allt blir när man först utlovat fika och det sen inte blir något... Jag har inte varit tillbaka igen, och det är lite synd för det är ett trevligt ställe, men jag är lite tveksam till allt det här korttramset. Ta kort eller inte alls, tycker jag nog.

Arbetsmarknads- och kortpolitik

I tisdags skulle jag köpa ett bröd på Systrar & Bröder som har så bra bröd. Men det blev inget bröd för nu gick det inte att handla på kort för så små summor (27 kronor), enligt den senaste i raden av unga tjejer i disken. Med en gnällig F. som hellre hade velat vara kvar på dagis och klättra var det inte läge att varken argumentera eller gå och ta ut pengar. F. blev sur för att han inte fick någon bulle, och jag blev också rätt sur. Inte bara för att att jag inte fick med mig brödet, utan för att jag handlar där minst en gång i veckan och har så gjort de senaste fem åren. Kanske borde jag dricksat mer eller handlat där ännu oftare, men det kändes ändå lite som att jag inte räknades som kund längre, och jag kände mig också bortgjord som man känner sig när man inser att man älskar någon mer än vad den personen älskar en tillbaka.

Jag vet att det kostar pengar för butiken för varje kortköp, och jag vet att det kostar att ha personal. Men jag tycker nog ändå att det kan vara värt att satsa lite både på att ha personal som stannar och på att ta kort, och så få stamkunder att faktiskt känna att kärleken är ömsesidig. Det minsta man kan göra är i alla fall att sätta upp en lapp där det står att de inte tar kort under vilken summa det nu är.